ömka
See also: omka
Swedish
Etymology
From Old Swedish ømka, from Old Norse aumka. Doublet of ynka and ömma.
Verb
ömka (present ömkar, preterite ömkade, supine ömkat, imperative ömka)
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | ömka | ömkas | ||
| supine | ömkat | ömkats | ||
| imperative | ömka | — | ||
| imper. plural1 | ömken | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | ömkar | ömkade | ömkas | ömkades |
| ind. plural1 | ömka | ömkade | ömkas | ömkades |
| subjunctive2 | ömke | ömkade | ömkes | ömkades |
| present participle | ömkande | |||
| past participle | ömkad | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
Derived terms
References
- ömka in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- ömka in Svensk ordbok (SO)
- ömka in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
- ömka in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 2:2. Þ(TH)-Ö