bälga
Swedish
Etymology
From Old Swedish bælghia (“to swell up”), from Old Norse belgja (“to inflate”), from Proto-Germanic *balgijaną, causative of *belganą. Ultimately from Proto-Indo-European *bʰelǵʰ- (“to swell”). Compare Danish bælle.
Verb
bälga (present bälgar, preterite bälgade, supine bälgat, imperative bälga)
Usage notes
Typically reflexively: bälga i sig.
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | bälga | — | ||
| supine | bälgat | — | ||
| imperative | bälga | — | ||
| imper. plural1 | bälgen | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | bälgar | bälgade | — | — |
| ind. plural1 | bälga | bälgade | — | — |
| subjunctive2 | bälge | bälgade | — | — |
| present participle | bälgande | |||
| past participle | — | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
References
- bälga in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- bälga in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
- bälg in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
- bälghia in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 1: A-L