benämna

Swedish

Etymology

be- +‎ nämna

Verb

benämna (present benämner, preterite benämnde, supine benämnt, imperative benämn)

  1. to name, to call; to define a terminology

Conjugation

Conjugation of benämna (weak)
active passive
infinitive benämna benämnas
supine benämnt benämnts
imperative benämn —
imper. plural1 benämnen —
present past present past
indicative benämner benämnde benämns, benämnes benämndes
ind. plural1 benämna benämnde benämnas benämndes
subjunctive2 benämne benämnde benämnes benämndes
present participle benämnande
past participle benämnd

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Further reading

Anagrams

This article is issued from Wiktionary. The text is available under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 unless otherwise noted. Additional terms may apply for the media files.