knarka

knarka (present tense knarkar, past tense knarka, past participle knarka, passive infinitive knarkast, present participle knarkande, imperative knarka/knark)

1. alternative spelling of knarke

• (Sweden) IPA^(key): /ˈknarˌka/
• Rhymes: -²arka

Attested since 1959.^[1] From knark (“narcotics, illegal drugs”) +‎ -a.

knarka (present knarkar, preterite knarkade, supine knarkat, imperative knarka)

1. (colloquial) To use narcotics or (illicit) drugs.
   • 1987 May 21, Dagens Nyheter:

     Det är inte förbjudet att knarka, men det är förbjudet att stjäla, langa och gör inbrott, och ju längre tid som går innan man ingriper, desto strängare blir straffet.

     It's not illegal to use narcotics, but it's illegal to engage in stealing, fencing and burglary, and the longer you wait before intervening, the harsher the punishment will be.

2. (transitive, figuratively, colloquial) To use or consume something intensely or excessively; to binge on.
   • 2012 September 1, Ålandstidningen:

     Vad finns bättre att göra nu när höstrusket kommer än att lägga sig under en filt i soffan och knarka tv-serier? .

     With the approach of chilly autumn weather, is there anything better than lying under a blanket on the couch, binging on TV series?

• knarkare

Attested in writing from 1587 but has roots further back in Old Swedish.^[2] Related to knarra, both probably of onomatopoeic origin.

knarka (present knarkar, preterite knarkade, supine knarkat, imperative knarka)

1. (intransitive, archaic) To make a creaking sound.
   • 1587, E.P. Helsingius, Synonymorum libellus.:

     Smör wagnen, så knarckar hon inthet.

     Grease the cart so it won't creak.

   • 1895, Erik Axel Karlfeldt, Vildmarks- och kärleksvisor.:

     En knarkande gungstol.

     A creaking rocking chair.

• knarka in Svensk ordbok (SO)
• knarka in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• knarka in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)

• knakar