skalda
Old Norse
Noun
skalda
- genitive plural of skald
Swedish
Etymology
skald (“a poet”) + -a. The first being a learned borrowing from Old Norse skáld (“a poet”).
Verb
skalda (present skaldar, preterite skaldade, supine skaldat, imperative skalda)
- to make poetry
- Den som drack av mjödet blev oerhört vis och fick förmågan att skalda.
- Anyone who drank of this mead would gain immense wisdom and poetic skill.
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | skalda | skaldas | ||
| supine | skaldat | skaldats | ||
| imperative | skalda | — | ||
| imper. plural1 | skalden | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | skaldar | skaldade | skaldas | skaldades |
| ind. plural1 | skalda | skaldade | skaldas | skaldades |
| subjunctive2 | skalde | skaldade | skaldes | skaldades |
| present participle | skaldande | |||
| past participle | skaldad | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
References
- skalda in Svensk ordbok (SO)
- skalda in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- skalda in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)