stjälpa

Swedish

Etymology

From Old Swedish stiælpa, from Old Norse stelpa, from Proto-Germanic *stalpijaną, causative of *stelpaną.

Pronunciation

  • IPA(key): /ˈɧɛlˌpa/

Verb

stjälpa (present stjälper, preterite stjälpte, supine stjälpt, imperative stjälp)

  1. to tip over, to topple (usually a vessel containing a liquid)
    • 1777, Anders af Botin, Svenska språket i tal och skrift:
      Hästarne stulpo af trötthet; ofta har han raglat, men aldrig stulpit.
      (please add an English translation of this quotation)
    • 2019 October 16, Christer Eriksson, Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå, Norstedts, →ISBN:
      Männen stjälper en aning på spegeln och Harrys kropp försvinner, när spegeln återfår sitt vertikala läge mellan männen återkommer Harry.
      The men tilt the mirror slightly, and Harry's body disappears; when the mirror regains its vertical position between the men, Harry reappears.
  2. toss off; to drink up rapidly
    • 1939, Josef Bertil Kjellgren, "Smaragden": roman:
      Storsvängen stjälpte glaset upp och ner. Dess röda innehåll försvann otroligt snabbt.
      Storsvängen tossed off the glass. Its red contents disappeared incredibly quickly.
  3. to hinder something; to cause something to fail; to ruin (plans)
    • 1777, Anders af Botin, Svenska språket i tal och skrift:
      Han stjälpte honom vid alla tillfällen; om jag icke hulpit, åtminstone har jag alldrig stjälpt någon.
      (please add an English translation of this quotation)

Conjugation

Conjugation of stjälpa (weak)
active passive
infinitive stjälpa stjälpas
supine stjälpt stjälpts
imperative stjälp —
imper. plural1 stjälpen —
present past present past
indicative stjälper stjälpte stjälps, stjälpes stjälptes
ind. plural1 stjälpa stjälpte stjälpas stjälptes
subjunctive2 stjälpe stjälpte stjälpes stjälptes
present participle stjälpande
past participle stjälpt

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of stjälpa (class 3 strong, archaic)
active passive
infinitive stjälpa stjälpas
supine stulpit stulpits
imperative stjälp —
imper. plural1 stjälpen —
present past present past
indicative stjälper stalp stjälps, stjälpes stalps
ind. plural1 stjälpa stulpo stjälpas stulpos
subjunctive2 stjälpe stulpe stjälpes stulpes
present participle stjälpande
past participle stulpen

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Antonyms

  • (antonym(s) of “hinder”): hjälpa

See also

tip over
  • stjälpa i sig
  • stjälpa ut
hinder
  • hjälpa eller stjälpa

Further reading

This article is issued from Wiktionary. The text is available under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 unless otherwise noted. Additional terms may apply for the media files.