vanställa

Swedish

Etymology

van- +‎ ställa

Verb

vanställa (present vanställer, preterite vanställde, supine vanställt, imperative vanställ)

  1. to disfigure, to deface

Conjugation

Conjugation of vanställa (weak)
active passive
infinitive vanställa vanställas
supine vanställt vanställts
imperative vanställ —
imper. plural1 vanställen —
present past present past
indicative vanställer vanställde vanställs, vanställes vanställdes
ind. plural1 vanställa vanställde vanställas vanställdes
subjunctive2 vanställe vanställde vanställes vanställdes
present participle vanställande
past participle vanställd

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

References

This article is issued from Wiktionary. The text is available under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 unless otherwise noted. Additional terms may apply for the media files.