drangon
Old High German
Etymology
From Proto-West Germanic *þrangōn.
Verb
drangon
Conjugation
Conjugation of drangōn (weak class 2)
| infinitive | drangōn | |
|---|---|---|
| indicative | present | past |
| 1st person singular | drangōm, drangōn | drangōta |
| 2nd person singular | drangōs, drangōst | drangōtōs, drangōtōst |
| 3rd person singular | drangōt | drangōta |
| 1st person plural | drangōm, drangōmēs | drangōtum, drangōtumēs |
| 2nd person plural | drangōt | drangōtut |
| 3rd person plural | drangōnt | drangōtun |
| subjunctive | present | past |
| 1st person singular | drango | drangōti |
| 2nd person singular | drangōs, drangōst | drangōtīs |
| 3rd person singular | drango | drangōti |
| 1st person plural | drangōm, drangōmēs | drangōtīm, drangōtīmēs |
| 2nd person plural | drangōt | drangōtīt |
| 3rd person plural | drangōn | drangōtīn |
| imperative | present | |
| singular | drango | |
| plural | drangōt | |
| participle | present | past |
| drangōnti | gidrangōt | |