förfära

See also: förfara

Swedish

Etymology

From Old Swedish forfæra, from Middle Low German vorvēren, vorvāren, related to fara (“danger”), from Old Saxon *fāra, fār, from Proto-Germanic *fērō (“danger”). Cognate of Norwegian Bokmål forferde.

Verb

förfära (present förfärar, preterite förfärade, supine förfärat, imperative förfära)

  1. appal, horrify

Usage notes

Typically in the past participle form.

Conjugation

Conjugation of förfära (weak)
active passive
infinitive förfära förfäras
supine förfärat förfärats
imperative förfära —
imper. plural1 förfären —
present past present past
indicative förfärar förfärade förfäras förfärades
ind. plural1 förfära förfärade förfäras förfärades
subjunctive2 förfäre förfärade förfäres förfärades
present participle förfärande
past participle förfärad

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

References

This article is issued from Wiktionary. The text is available under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 unless otherwise noted. Additional terms may apply for the media files.