dänga
Swedish
Etymology 1
Inherited from Old Swedish dængia, from Old Norse dengja, from Proto-Germanic *dangijaną. Doublet of dingla.
Verb
dänga (present dänger, preterite dängde, supine dängt, imperative däng)
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | dänga | dängas | ||
| supine | dängt | dängts | ||
| imperative | däng | — | ||
| imper. plural1 | dängen | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | dänger | dängde | dängs, dänges | dängdes |
| ind. plural1 | dänga | dängde | dängas | dängdes |
| subjunctive2 | dänge | dängde | dänges | dängdes |
| present participle | dängande | |||
| past participle | dängd | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
Derived terms
Etymology 2
Clipping of slagdänga.
Noun
dänga c
- short for slagdänga
Declension
| nominative | genitive | ||
|---|---|---|---|
| singular | indefinite | dänga | dängas |
| definite | dängan | dängans | |
| plural | indefinite | — | — |
| definite | — | — |
References
- dänga in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- dänga in Svensk ordbok (SO)
- dänga in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
- dänga in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)