löga
Swedish
Etymology
From Old Swedish lœgha, from Old Norse lauga, from Proto-Germanic *laugō, ultimately from Proto-Indo-European *lewh₃-. Cognate of Icelandic lauga.
Verb
löga (present lögar, preterite lögade, supine lögat, imperative löga)
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | löga | lögas | ||
| supine | lögat | lögats | ||
| imperative | löga | — | ||
| imper. plural1 | lögen | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | lögar | lögade | lögas | lögades |
| ind. plural1 | löga | lögade | lögas | lögades |
| subjunctive2 | löge | lögade | löges | lögades |
| present participle | lögande | |||
| past participle | lögad | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
Related terms
References
- löga in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- löga in Svensk ordbok (SO)
- löga in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
- löga in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
- lögha/ in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket