strǫnd
Old Norse
Etymology
From Proto-Germanic *strandō, whence also English strand, German Strand.
Noun
strǫnd f
Declension
| feminine | singular | plural | ||
|---|---|---|---|---|
| indefinite | definite | indefinite | definite | |
| nominative | strǫnd | strǫndin | strendr | strendrnar |
| accusative | strǫnd | strǫndina | strendr | strendrnar |
| dative | strǫnd, strǫndu | strǫndinni | strǫndum | strǫndunum |
| genitive | strandar | strandarinnar | stranda | strandanna |
Derived terms
- Nástrǫnd