styrkja

Icelandic

Etymology

From Old Norse styrkja, from Proto-Germanic *sturkijaną.

Pronunciation

  • IPA(key): /ˈstɪr̥ca/
    Rhymes: -ɪr̥ca

Verb

styrkja (weak verb, third-person singular past indicative styrkti, supine styrkt)

  1. to strengthen

Conjugation

styrkja – active voice (germynd)
infinitive nafnháttur styrkja
supine sagnbót styrkt
present participle
styrkjandi
indicative
subjunctive
present
past
present
past
singular ég styrki styrkti styrki styrkti
þú styrkir styrktir styrkir styrktir
hann, hún, það styrkir styrkti styrki styrkti
plural við styrkjum styrktum styrkjum styrktum
þið styrkið styrktuð styrkið styrktuð
þeir, þær, þau styrkja styrktu styrki styrktu
imperative boðháttur
singular þú styrk (þú), styrktu
plural þið styrkið (þið), styrkiði1
1 Spoken form, usually not written; in writing, the unappended plural form (optionally followed by the full pronoun) is preferred.
styrkjast – mediopassive voice (miðmynd)
infinitive nafnháttur styrkjast
supine sagnbót styrkst
present participle
styrkjandist (rare; see appendix)
indicative
subjunctive
present
past
present
past
singular ég styrkist styrktist styrkist styrktist
þú styrkist styrktist styrkist styrktist
hann, hún, það styrkist styrktist styrkist styrktist
plural við styrkjumst styrktumst styrkjumst styrktumst
þið styrkist styrktust styrkist styrktust
þeir, þær, þau styrkjast styrktust styrkist styrktust
imperative boðháttur
singular þú styrkst (þú), styrkstu
plural þið styrkist (þið), styrkisti1
1 Spoken form, usually not written; in writing, the unappended plural form (optionally followed by the full pronoun) is preferred.
styrktur — past participle (lýsingarháttur þátíðar)
strong declension
(sterk beyging)
singular (eintala) plural (fleirtala)
masculine
(karlkyn)
feminine
(kvenkyn)
neuter
(hvorugkyn)
masculine
(karlkyn)
feminine
(kvenkyn)
neuter
(hvorugkyn)
nominative
(nefnifall)
styrktur styrkt styrkt styrktir styrktar styrkt
accusative
(þolfall)
styrktan styrkta styrkt styrkta styrktar styrkt
dative
(þágufall)
styrktum styrktri styrktu styrktum styrktum styrktum
genitive
(eignarfall)
styrkts styrktrar styrkts styrktra styrktra styrktra
weak declension
(veik beyging)
singular (eintala) plural (fleirtala)
masculine
(karlkyn)
feminine
(kvenkyn)
neuter
(hvorugkyn)
masculine
(karlkyn)
feminine
(kvenkyn)
neuter
(hvorugkyn)
nominative
(nefnifall)
styrkti styrkta styrkta styrktu styrktu styrktu
accusative
(þolfall)
styrkta styrktu styrkta styrktu styrktu styrktu
dative
(þágufall)
styrkta styrktu styrkta styrktu styrktu styrktu
genitive
(eignarfall)
styrkta styrktu styrkta styrktu styrktu styrktu

Norwegian Nynorsk

Alternative forms

Etymology

From Old Norse styrkja, from styrkr (strong).

Verb

styrkja (present tense styrkjer, past tense styrkte, past participle styrkt, passive infinitive styrkjast, present participle styrkjande, imperative styrk)

  1. to strengthen
    Krigen styrkte stoda til regjeringa.
    The war strengthened the position of the government.

References