djur
Swedish
Etymology
From Old Swedish diūr, from Old East Norse diūʀ, from Proto-Germanic *deuzą, from Proto-Indo-European *dʰewsóm. Cognate with English deer.
Pronunciation
Noun
djur n
- an animal
- En katt är ett djur
- A cat is an animal
- Myrslokar är djur
- Anteaters are animals
- På en djurpark finns många djur
- At a zoo, there are many animals
- människor och djur
- humans and animals
- Han är vild som ett djur
- He is wild like an animal
Declension
| nominative | genitive | ||
|---|---|---|---|
| singular | indefinite | djur | djurs |
| definite | djuret | djurets | |
| plural | indefinite | djur | djurs |
| definite | djuren | djurens |
Derived terms
- björndjur
- boskapsdjur
- djurens konung
- djurfoder
- djurisk
- djurkretsen
- djurpark
- djurplågare
- djurplågeri
- djurrike
- djursjukhus
- djurskyddslag
- djurtandvård
- djurtämjare
- djuruppfödare
- djurvän
- däggdjur
- hjortdjur
- husdjur
- kattdjur
- kloakdjur
- klövdjur
- kräldjur
- leddjur
- näbbdjur
- pungdjur
- rovdjur
- skaldjur
- slaktdjur
- sliddjur
- spindeldjur
- urdjur
- vilddjur