skälla

• Audio:

  (file)

From Proto-Germanic *skellǭ. If not inherited through Old Norse, borrowed from Middle Low German schelle. Cognate with German Schelle (“small bell”). Related with the verb below.

skälla c

1. bell (carried by animals around their necks)

• koskälla (“cowbell”)

From Old Swedish skælla (“to bark, to scold”), from Old Norse skella, from Proto-Germanic *skallijaną.

skälla (present skäller, preterite skällde, supine skällt, imperative skäll)

1. (of dogs) to bark
   • de är allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla

     they are all dumb dogs, they cannot bark (Isaiah 56:10)

2. (transitively with ut or på) to scold, to tell off

   De blev utskällda/skälldes ut/fick sig en utskällning för att de inte följt reglerna

   They were scolded for not having followed the rules

   Han skällde ut dom för att de inte följt reglerna

   He told them off for not having followed the rules

   Skäller folk på dig så skäll tillbaka utav bara helvete

   If people scold you, then scold them back like hell

3. (with för) to be called, to be accused of being

   en lärare som skälls för att vara arbetsskygg

   a teacher accused of being lazy

• skäll
• skälla ut
• skällning
• skällsord
• voff

• skälla in Svensk ordbok (SO)
• skälla in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• skälla in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• skälla in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)

• källas